Posted 12:57 PM by soundofsuburbia

Digfi och jakten på en dräglig tillvaro.

Nu har klockan slagit 24.00 och därför hälsar vi lördagen den tionde spetember 2005 välkommen. Och detta datum innebär mer specifikt att ikväll är det Digfi:Mix på Nalen bar i Stockholm.

Jag ser fram emot detta evenemang med lika delar oro som glädje.

Glädje eftersom det på pappret ser ut att kunna bli en mycket trevlig tillställning. Med Lars Jämtelid, Stefan Zachrisson, Angelica Butura, Olof Rundcrantz, Tobias Hansson, Märta Myrstener, Marcus Joons, Anton Gustavsson och Tobias Norström bakom skivspelarna samt Montt Mardié på scen - vad kan gå snett egentligen? Inget, i alla fall vad gäller bra musik.

För det är här oron sticker fram sitt otäcka anlete. Visst kommer jag att omges av fantastiska toner, men är jag stabil nog att klara av en utgång till? Mitt psyke befinner sig just nu i konstant berg- och dalbana vilket gör alla ölintag till något av ett lotteri.

I förrgår till exempel, på Volupté, befann jag mig på toppen av den högsta ego-kulle jag någonsin bestigit... och allt hade sin utgångspunkt i att jag när jag åkte dit delade buss med en tjej som satt och grät. Det kanske låter konstigt men det är helt sant, när jag noterade henne där längst bak i 1:an lade mitt självförtroende i överväxeln och jag tänkte att jag bara måste muntra upp henne, måste göra henne glad igen. Så jag plockade fram min spritpenna och några gamla A4 från Ryan Air och började tillverka små planscher bestående av peppande text och bilder på rymdvarelser. Tyvärr arbetade jag så intensivt att jag höll på att missa min hållplats och var därför tvungen att kasta mig av utan att ha gett den ledsna flickan ett endaste litet verk. Men detta faktum, som vanligtvis skulle gjort mig nedstämd i en vecka, fick mig då inte att känna någon större ånger. Med skuttande steg sprang jag till Nalen och delade ut affischer till hälften av alla närvarande i stället. Sedan drack jag några stora stark och blev i hjärnan en korsning mellan Atilla och Lil Jon - alla kvinnor i lokalen ville hoppa i säng med mig och männen tyckte jag var en hjälte av astronaut-mått.

När jag ett antal timmar senare vaknade i min säng var det med ett ryck och med ohygglig skam i själen, min privata biosalong visade mina sämsta sidor non-stop och på mycket hög hastighet.

Tur då att jag har ett jobb att gå till, arbetsmoralen vann snabbt över negativismen och på darriga ben lämnade jag lägenheten och sick-sackade mot Västerbron.

Hade det varit helg hade jag tillbringat den under täcket.

Så andra sidan av myntet; för en vecka sedan tackade jag nej till en klubb med den apatiska motiveringen att jag ville stanna hemma, titta på "Stadskampen", hälla i mig Kung och tycka synd om mig själv. När jag morgonen efter denna misär slog upp ögonen var jag energisk som tio man, drog upp riktlinjer för ett dussin nya projekt och tog tag i flera saker som jag haft liggande.

Det här är inget ovanligt, alla människor pendlar. Men för mig, som är van vid stabilitet och lugn och ro, är det något nytt.

Vi får alla se vad som händer. Om vi springer på varandra på Digfi:Mix, kom fram och säg hej.