Posted 12:13 AM by soundofsuburbia

Sing it, Damon.

It's my birthday
No one here day
Very strange day
I think of you day
Go outside day
Sit in park day
Watch the sky day
What a pathetic day
I don't like this day
It makes me feel too small
I don't like these days
They make me feel so small

Posted 4:27 PM by soundofsuburbia

Discolor livs levande.

Discolor uppträder på Hunden Katten Göken den sjunde oktober. Jag skulle rekommendera att ni som kan är där.

Bonuslänk: Missfärgad musik. (Extra Allt om Discolor, där finns också en mp3:a att ladda ner.)

Posted 1:30 PM by soundofsuburbia

Jag älskar Kissing Mirrors.

En som jag inte kanske har haft som förebild, men som är en person som jag har börjat uppskatta mycket den senaste tiden, som jag blev så glad när jag läste intervjuer med, det är Jim Steinman. Han som skrev och producerade Meatloafs tidiga grejer. Jag kände ett visst samförstånd med honom när jag läste en jättelång intervju med honom angående inspelningarna och den påföljande turnén efter Meatloafs första album, där han också verkligen ville att allting skulle vara så... Han älskade också den lite artificiella och teatrala känslan, så när de skulle ut på turné så hade han skrivit allt mellansnack och bestämt hur Meatloaf skulle bete sig på scen. Jag kände verkligen med honom efteråt, någon gång i mitten av turnén, när Meatloaf, eftersom han ju ville vara en riktig artist, började bryta med allt det där och börja säga saker som "Hello Cleveland, how are you?" och steg ur den där scenpersonligheten i stället för att följa det här fantastiska konceptet. Då kan jag verkligen förstå att han blev upprörd.

Per Johansson från Kissing Mirrors intervjuad av Katja Ekman på Digfi.

Posted 2:28 PM by soundofsuburbia

Gör det själv.

Mina föräldrar och jag har i mer än två år snackat om att jag ska göra en balkongtakmålning åt dem. Men käppar sattes hela tiden i den idéns hjul... Tills nu! För några veckor sedan färdigställde jag nämligen några skisser åt mor och far för beaktande och efter diskussion hade de valt klart.

Bara att PhotoShoppa fram ett original, köpa några burkar betongfärg, låna en overheadapparat och sätta igång.

Ansiktet har jag faktiskt snott rakt av från en sajt jag nu glömt namnet på. Jag snubblade över det när jag surfade runt och samlade inspiration och insåg att det var mer perfekt än något jag själv kan koka ihop. Så det fick bli så. Gillar verkligen det godmodiga uttrycket över munnen och ögonen, skulle bli glad om jag hälsades av ett sådant leende varje dag.

Om nu någon undrar så ska bården vara lite ojämn, allt för att den ska gå i samma stil som solen...

Detta är vad som är klart hittills. Utrymmet bakom solen kommer att målas i vinrött vid första bästa tillfälle. Dessutom ska ytterligare ett lager färg läggas på bården för att få bort det flammiga. Lite fix och tricks och mitt första muralverk är klart för avtäckning!

Posted 2:52 AM by soundofsuburbia

Fler nätter.

Till helgen kommer Bill Wells till Sverige för två spelningar i
Göteborg och Stockholm.
Han är en av nutidens finaste hemligheter, inte ens hemma i Falkirk, Skottland känner folk igen honom. Men han har släppt ett antal helt underbara skivor själv och tillsammans med artister som Future Pilot AKA, Jad Fair, Isobel Campbel, Stefan Schneider, Annie Whitehead, Barbara Morgenstern, the Pastels, Arab Strap, Maher Shalal Hash Baz... Listan kan göras jättelång. Melodier av guld framförs med piano, blås och samplingar.
Albumet "Also in white" från 2002 är en bra introduktion.

I Sverige kommer bandet bestå av två blåsare, Lisa Milberg på trummor, Jens Lekman på kalimba och sång och Bill på piano, bas och sampler.
Det kommer bli jättefint så kom och kolla och ta ett glas vin med oss!

Fredag 30 sept - Göteborg, Nya Varvet (Sticky Fingers top floor) med the Clientele

Lördag 1 oktober - Stockholm, Lysy Pingwin/Ugglan, Närkesgatan 6 på scen kl 20.30, entré 60 kr Jens och Lisa spelar skivor före och efter.

Posted 8:56 PM by soundofsuburbia

Ha-haaa!

WFMU's Beware of the Blog erbjuder 21 versioner av Napoleon XIV:s "They're Coming To Take Me Away, Ha-haaa!" i mp3-format.

You thought it was a joke and so you laughed, you laughed when I had said
that loosing you would make me flip my lid.. RIGHT???

Ha-haaa!

Nu måste jag gå och lägga mig på sofflocket och ta igen mig en stund...

Posted 11:14 PM by soundofsuburbia

Rope.

Via email når mig nyheten att världens bästa Rope är på gång med en ny platta. Och som vanligt kommer det att vara Family Vineyard som släpper den, om jag fattat saken rätt.

En högtidsstund för alla oss som gillar musik att bli knivmördad till.

Posted 7:42 PM by soundofsuburbia

Stockholmsnätter.

I nästa vecka finns alla möjligheter att bränna pengar om man vill, kan och har en musiksmak som liknar min.

Tisdag innebär Osaka vs. Tokyo på Street. Uppträder gör Rough Bunnies Special Edition (det vill säga Frida tillsammans med Peter från Suburban Kids With Biblical Names och Springfactory) samt Little Red Corvette (det vill säga Sibille Attar som till vardags multimusicerar i The Tourettes).

Jag är förhoppningsvis där. Om man säger så.

Fyrtioåtta timmar senare går följande av stapeln:

Premiärkväll för Elektron;k | Art
Mini-festival torsdag 29/9 på Street

LIVE:
DWAYNE SODAHBERK [tigerbeat 6]
OLA BERGMAN [new-speak]
JOHAN INKINEN [subnatura]
DANIEL ARAYA [svajbar acid allstars!]

DJ:s:
TOMAS ANDERSSON [bpitch control]
KOMATROHN [membrane recordings]
VOLUPTÉ

BILD-PROJEKTIONER:
DANIEL ANDERSSON [dejakru, neat]
Tid: 20-01, kom i tid då banden börjar tidigt!
Plats: Street, Hornstulls Strand 4
18 år, 50 kronor

Jag är förhoppningsvis där. Om man säger så. Egentligen skulle jag varit i Göteborg och spelat skivor tillsammans med resten av This is Our Music-gänget, men man får inte alltid som man vill.

Och så till slut, den 30/9, är det Digfi:Mix på Nalen.



Jag är förhoppningsvis där. Om man säger så.

Posted 6:03 PM by soundofsuburbia

Stockholm Peel Day.

Den 13 oktober kommer BBC att arrangera John Peel Day på Queen Elizabeth Hall, London.

Ett utsökt initiativ, förstås. John Peels liv och gärning är verkligen värda att fira.

Dessutom kan vi som bor i Stockholm också organiserat höja en kopp te och lyssna på The Fall till mannens ära, samma dag går nämligen Stockholm Peel Day av stapeln på Street vid Hornstull.

Projektledaren bakom detta sistnämnda evenemang håller som bäst på att snickra ihop programmet. Du kan läsa mer om hans tankar och förfrågningar här.

Vi ses där.

Bonuslänk: right place, right time, wrong speed.

Posted 7:03 PM by soundofsuburbia

Filmkrönikan III.

Har tillbringat hela eftermiddagen med att måla ett tak, vädret utanför min lägenhet är just nu grått, småkyligt och duggregnigt. Plånboken är tom men magen mättad. Fredagens tjo och tjim har övergått i mördande uttråkning. Snart börjar en ny vecka med allt vad det innebär.

Om inte denna söndag enkom skapats för att krypa ner under filten och titta på TV så borde den i alla fall ha gjort det.

Av de fyra DVD:s som jag fick i min hand den där gången måste jag säga att "Fire on the Amazon" har orsakat mest huvudbry, detta eftersom den ståtar med en stjärna som huvudrollsinnehavare. Ja, där är hennes namn nu, tryckt i vitt på konvolutet: Sandra Bullock.

Okej, Sandra Bullock kommer väl inte att gå till historien som en av de personer vars filmografi innehåller idel exemplariska val. Inte heller känns hon som ett under av integritet och vad-jag-rör-vid-blir-till-guld. Ändå har hon spelat in ett antal miljoner genom åren och kan väl trots allt sägas ha ett visst grepp på Hollywood och pressen. Varje gång hon slutfört något väntar promotionturnéer, intervjuer och trailers, eller hur?

Visst, "Fire on the Amazon" är ett av hennes tidiga verk, färdigställd innan genombrottet med "Speed". Men borde jag inte hört talas om det? Borde det inte nämnts någonstans eller gått en sen natt på TV3?

"Fire on the Amazon" har helt slunkit under min radar. Första gången jag uppmärksammades på dess existens var när jag blev ägare till den.

Ovanstående leder till oro. Misstanken om att jag är på väg att ta del av något som inte är vidare värst bra hänger i luften.

Förhoppningsvis har jag fel, förhoppningsvis är "Fire on the Amazon" en bortglömd klassiker.

Den som lever får se. Se och leva, det är vad jag ska göra nu.

(Åtta minuter och fyrtioåtta sekunder senare)

Denna söndag har absolut inte enkom skapats för att krypa ner under filten och titta på en uselt skådespelad dramasoppa om skövlingen av regnskogen. Misären är stor nog redan, tack.

Summa en stjärna till "Fire on the Amazon".

Nästa rulle till rakning!

Posted 11:05 AM by soundofsuburbia

One bit music.

One Bit Music is a project by composer and artist Tristan Perich. Merging his interests in physical computing and electronic music, Perich programs and packages electronics in a standard CD jewel case. The device plays minimal glitch/dance music when headphones are plugged in.

[via MetaFilter]

Posted 1:00 AM by soundofsuburbia

303 + 808 + 909 = Now Form a Band

Bassline Baseline is a video essay that investigates the invention, failure and subsequent resurrection of the mythic Roland TB-303 Bass Line music machine in the last two decades of the 20th century.

Posted 4:35 PM by soundofsuburbia

Pacta Sunt Servanda...

...har en ny adress till sin hemsida och passade samtidigt på att uppdatera densamma. Så ta och besök pactasuntservanda.se för suveränt drone.

Posted 4:26 PM by soundofsuburbia

Vibration lab.

This project extends modal analysis techniques to simulate the design of percussive musical instruments using 3D models of instruments as prototypes. Our use of 3D models to determine the desired sound quality from an instrument includes a novel extension to sound synthesis for animation as well as sound synthesis for computer music.

[via we make money not art]

Posted 7:05 PM by soundofsuburbia

High jävla kritiker-concept.

Sagt... och gjort.

Recension:

Så mesiga att man skulle vilja spöa upp dem

"Cornered Block Drop"

Ett missförstånd som länge florerat i förståsigpåarkretsar är att så kallad "sexig musik" enbart går att hitta inom genrer som soul, house, reggae, hiphop, rock'n'roll och funk.

Stockholmssonen Johan Jacobsson - som kallar sig Så mesiga att man skulle vilja spöa upp dem när han skapar - har sedan 2001 medvetet och omedvetet försökt att ändra riktning på denna oljetanker till felaktig uppfattning. I och med kassetten "Så mesiga vs. Etablissemanget" förde han till exempel in åtrån och lusten i lo-fi:n och via en hel del mp3-släpp har han bevisat att drone är ett afrodisiakum.

"Cornered Block Drop", hans senaste utgåva, fortsätter även den på den inslagna linjen. Genom att bland annat sampla kalsonger som faller till golvet, behåar som knäpps upp, tungor som möts och fyrahundratrettio erigerade penisar har Johan kreerat en veritabel tour de force vad gäller kåthet i kombination med en mäktig och pulserande hjärna.

Av ovanstående beskrivning kan det framstå som att Så mesiga handlar om ett Matmos-derivat, men nej. Johans profil är helt egen och de unika ljuden han står bakom har alla sina ursprung i det speciella filtret som byggts upp av hans totala hängivenhet till akter som Big Black, Lee Perry, Martha Reeves & The Vandellas, The Hafler Trio, Karlheinz Stockhausen, Greg Davis och Kylie Minogue.

Tonkonst möter sänghalmen och aldrig har något låtit så fascinerande. Så mesiga är verkligen en av de mest spännande kompositörer vårt avlånga land ståtar med just nu.

Låt:

Så mesiga: Cornered Block Drop.

Nu gäller det bara att få en etablerad artist att recensera min recension...

Posted 1:26 PM by soundofsuburbia

Jävla kritiker.

North of No South kommer den 18 januari nästa år att släppa en platta vid namn "Jävla kritiker". På nons.se förklaras idén bakom den som så här:

Det är en skiva som börjar i fel ände. Den börjar där de flesta skivor oftast dör eller lever vidare ett litet tag: med recensionerna. En rad av våra mest namnkunniga kritiker har skrivit recensioner till några av våra bästa artister. Kolla recensionerna HÄR och fantisera sedan om hur det låter.

Frågan jag ställer mig är om artisterna gjort musiken utifrån texterna? Det vore ett helt otroligt koncept, om man säger så. Drömma kan man ju alltid.

Uppdaterat tack vare m. Läs mer i kommentarerna.

Posted 11:10 AM by soundofsuburbia

The Shadow Percussion Project.

By mid-February I had arranged both Building Steam with a Grain of Salt and Changeling for Percussion Quintet. Eager to hear what these arrangements sounded like, I brought the music to the Minnetonka High School Percussion Ensemble, an extracurricular music program that I instruct. The students responded to the music positively, even though it was extremely challenging. After a few months of intense rehearsal, the students performed both tracks for a live audience on Monday, May 16 2005. The following two video contains some rehearsal footage and outtakes from this spring, and the final performance.

Posted 2:21 AM by soundofsuburbia

Filmkrönikan II.

Samlas runt omkring mig mina barn, låt er väl smaka av biosnacksen jag ställt fram på bordet. Släck lamporna i taket, förpassa fötterna till ovanpå lämpliga kuddar och dra ner persiennerna.

Det är dags att ta del av "Velocity Trap".

Som jag slog fast nedan, viss science fiction har jag all tid i världen för. Särskilt den som fokuserar på maffiga vapen, häftiga rymdskepp och läskiga utomjordingar samtidigt som den håller religionen och filosofin på så många armlängders avstånd det bara är möjligt. Undantagen som bekräftar regeln? "Blade Runner" och "Akira".

I alla fall, på baksidan av fodralet som omsluter "Velocity Trap" står det bland annat att läsa:

In een verlaten en gevaarlijk van het heelal dat bekend staat als Velocity Run passeert er elke 6 maanden een zwaar bewapend ruimteschip. Het schip transporteert dan vele miljarden Universal Dollars tussen de Centrale Bank van de aarde en de kolonies.

Om jag påstod att mina kunskaper i flamländska är goda skulle jag ljuga som en häst galopperar, men det finns ändå vissa ord i texten som får min pepp på topp: "zwaar bewapend ruimteschip" och "het schip transporteert dan vele miljarden Universal Dollars" mer bestämt. Det verkar alltså som jag har att göra med "Ocean's 11"... i rymden! Hurra!

"Velocity Trap", plats på TV:ns scen! Ge mig vad jag söker!

(En timme och tjugotre minuter senare.)

Okej, det är det här jag snackar om! Vår hjälte Ray Stokes – spelad av Olivier Gruner, en man som får Van Damme och Schwarzenegger att framstå som Oxfordstudenter - blir efter lite politiskt tjuv- och rackarspel samt ett svartsjukedrama placerad ombord på een zwaar bewapend ruimteschip med en mängd Universal Dollars i lasten. Det är ett riktigt ökenuppdrag han fått, medan resten av besättningen ligger i sina cryo-kammare och sover tvingas Stokes att tillbringa sex månader ensam vaken och vakta de där buntarna med pengar. Dock måste jag säga att han klarar av isolationen galant; han dansar balett, styrketränar och tuggar tuggummi mest hela tiden. Vi som befunnit oss i en liknande situation vet att det är så man agerar under sådana förhållanden och det ger "Velocity Trap" en air av igenkännande. Så, alltså, allt är frid och fröjd ombord tills plötsligt rymdpirater dyker upp som från ingenstans och en dödlig katt- och råttalek inleds... En dödlig katt- och råttalek fylld av halsbrytande action!

Minsann! Saker flyger i luften, inga pistolskott träffar rätt på första försöket och när helt plötsligt en gigantisk robot slängs in i handlingen lite så där på sniskan rullade stora tårar av lycka över mina kinder.

Ytterligare betyghöjande är det Verhoeven-liknande greppet att inkludera futuristiska reklamsnuttar i handlingen och att rymdskeppet Stokes befann sig på hela tiden åkte i 12 gånger ljushastigheten.

Summa fyra stjärnor till "Velocity Trap".

Nästa rulle till rakning!

Posted 12:21 AM by soundofsuburbia

Filmkrönikan I.

- Vill du ha dem?, undrade kvinnan.

Jag synade de fyra askarna hon lagt upp på bordet. Strök med fingertopparna över deras plastiga ytor. Plockade upp dem en efter en, vred och vände på dem, läste texten på deras ryggar.

- Gratis?

- Ja, gratis.

- Taget.

Kvinnan suckade lättat. Själv stoppade jag girigt och raskt ner lådorna i min röd-lila sportbag. Ingen tid att förlora, ingen ångervecka. Är det något jag gillar så är det klockrena fynd.

- Tack då!

Flög sedan hem, ställde väskan i hallen och glömde bort alltihop.

Tills idag! I ett plötsligt och oväntat infall av kreativitet och renhållningsiver beslutade jag mig nämligen nyss för att återbörda bagen till sin rättmätiga plats under sängen och återupptäckte då DVD:erna jag mottog där i Belgien! Och eftersom jag är en ansvarsfull kille med en blog att sköta insåg jag samtidigt att ett plus ett är två; det är dags att titta på dem och recensera! Hurra!

Innan dess kanske jag borde förklara hur jag ser på film? Sagt och gjort.

När jag bänkar mig i biomörkret eller framför TV:n så vill jag bli lättsmält underhållen. Jag vill skratta. Saker ska explodera. Förhållanden bör sluta lyckligt. Skurkar är inte skurkar om de inte är extremt onda. Hjältar lever upp till sina namn. Godheten vinner. Sportfånar förnedras. Fler saker ska explodera. Helst vill jag hitta filmer som uppfyller alla dessa krav på en och samma gång i 180 kilometer i timmen.

Dessa önskningar innebär alltså att den celluloid jag helst tar del av faller inom följande genrer:

• Action


• Romantiska komedier


• Highschoolkomedier


• Collegekomedier


• Allmänna komedier


• Actionkomedier


• Viss science fiction


• Romantiska actionkomedier (tänk "Den vilda jakten på stenen")


• Zucker/Abrahams/Zucker


• Äventyr

Eller, för att göra det mer specifikt: Några av de kassetter i mitt videotek som jag skattar högst är de som innehåller "Tango & Cash", "Indiana Jones och det sista korståget", "Airplane!", "Revenge of the Nerds", "WarGames", "Den nakna pistolen I", "The Goonies", "Ferris Bueller's Day Off", "Rymdimperiet slår tillbaka", "Måndag hela veckan", "Notting Hill", "Clerks", "Withnail & I", "Bill & Ted's Bogus Journey" och "Swingers".

Utifrån dessa exempel kan ni säkert ringa in min fortsatta smak.

Det är för övrigt lite lustigt att jag fått de här preferenserna, i alla fall om man jämför min inställning till film kontra den jag har vad gäller övrig kultur. Sällan har jag njutit av kioskdeckare och Bridget Jones-kopior, få CD:s i mina hyllor är ute efter att enkom vara förströelse, tavlor och skulpturers uppgifter bör gå bortom ren dekoration... Inte för att något är rätt eller fel och gud förbjude att jag skulle börja tjafsa om hög och låg; jag bara konstaterar fakta och tänker nu lämna detta tankespår vind för våg.

Ty det är hög tid att att poppa popcorn, slå sig ner i finfåtöljen och insupa "The Ultimate Weapon".

Först förberedelse, invägning av DVD:n, ett noggrant studerande av konvolutet: En svartklädd och bararmad Hulk Hogan med kulspruta i hand som poserar framför militära fordon och ett pampigt eldhav. Sådan chocköppning följs förstås av försök att stilla ens bultande hjärta, stirriga hjärna och darrande händer nog så man kan hitta knapparna märkta "open" och "play".

Men slutligen vinner nyfikenheten över upphetsningen, Sonyn brummar igång och Hulk Hogan börjar springa omkring i en skog med ett litet guldlockigt barn hängande över axeln.

Hur kan man reagera annorlunda än att utbrista "det här är världens bästa film!"?

Ja, de första trettio minuterna av "The Ultimate Weapon" är verkligen toppen. Hogan - som spelar en legoknekt vid namn Ben Cutter - hinner under denna tidsperiod bland annat bråka med sin flickvän, genomföra en hinderbana, ha ett hatkärleksförhållande till chefen och i sällskap med hans före detta stridskamrats son åka till Serbien för att slå ut en vapendepå. Det är "Rambo III" med en budget som nästan motsvarar kostnaden för ett paket Ballerinakex nere på mitt lokala jourlivs. Folk dör. Tält sprängs. Huvudskurken introduceras och visst visar han sig vara en miljonär med oanade talanger för pianospel, svärdfäktning, blomplockning och stenkorkade citat. Klackarna i taket!

Säg dock den lycka som varar för evigt. Någonstans kring halvtimmesstrecket bestämde sig nämligen människorna bakom "The Ultimate Weapon" för att misstolka "Commando", tro att den var bra eftersom den belyste viktiga ämnen som relationerna mellan fäder och döttrar. Och än värre, de agerade efter denna villfarelse och körde därmed in "The Ultimate Weapon" i väggen.

Jag hatar när sådant händer. Slöseri på rara ärtor. Varför inte skita i psykologin och ånga på? Varför inte låta Hogan fortsätta skjuta med k-pist och slänga granater och agera som en blöt säck på valium? "Neeeej, vi måste ha lite handling också..." Här är er handling: Hogan är en hyrsoldat som är sparkar rumpa på ett tufft sätt. Det räcker. Resten är bara hinder på vägen mot soffpotatisnirvana.

Summa två stjärnor till "The Ultimate Weapon".

Nästa rulle till rakning!

Posted 2:02 AM by soundofsuburbia

Anka, Börne och Johans rymdpiratlogg.

Varför inte ägna tisdagsnatten åt att skriva en berättelse vars stjärnor är omslagsgossarna på "Sonically Speaking vol 18"?

Läs texten ifråga här.

Posted 12:37 AM by soundofsuburbia

Jane Scott.

Den krälar längs med marken, nafsar mig i fotknölarna. Det spelar ingen roll att jag försöker ignorera den, mina böner om lugn och ro får bara föraktfulla fnysningar till svar. Som kvicksand, alltid närvarande.

Krisen.

Trettioårskrisen.

Vem kan hjälpa mig? Vem kan sätta perspektiv på min tillvaro, göra allt bra igen?

Jane Scott kan.

Jane Scott, alla åldersnojiga musikskribenters skyddshelgon.

Den första rockstjärnan hon intervjuade var John Lennon och deras möte ägde rum 1966. Då hade Scott redan skrivit skivrecensioner, krönikor och artiklar åt Ohios största dagblad The Cleveland Plain Dealer i två år.

2002 gick hon i pension efter att i nästan fyra decennier författat rader om toner.

"The world's oldest rock reporter."

Om cirka sex månader fyller Scott 84.

Yes, my contemporaries often ask what I see in rock ‘n’ roll, why do I still go to concerts. ("Do you really like that stuff?" -- the answer is yes, most of it.)
But I have never dropped out of the music scene. Those who did weren’t at Blossom the night that the Doobie Brothers played "Black Water."
We were all different ages. We didn’t know each other. But we were standing together and singing together, and there was a love and a harmony that lifted our hearts. Our problems or pains didn’t exist. For that brief but wonderful time, we were one.
That kind of oneness sometimes extends to shows I go to today.
At many of them, there comes a magic moment where the unity resurfaces. It’s at those times that I don’t even mind when kids call me "Mom" or even "Grandma."
- Like rock ‘n’ roll, Jane Scott is here to stay.

Man kan tycka vad man vill om världens alla Jane Scotts. Är du ung och arg ser du kanske dessa rockjournalister som en enda stor propp oförmögen att förstå någonting där de sitter och tycker fel om allt och alla. Är du i fyrtio-, femtioårsåldern kan det hända att du istället anser att de borde skaffa sig ett vettigt jobb på tidningen och inte hålla på med sådana där barnsligheter.

Personligen befinner jag mig här någonstans i mitten och spricker av respekt bara jag ser Scotts namn.

Långt ifrån alla kan bibehålla entusiasmen för nya band, kommande plattor och överfulla spelställen så länge som hon gjort. Och alla som har den glöden, den lusten och den kärleken ska hyllas.

Om jag får lov tänker jag nu i någon minut skifta fokus från Scott till Jon Pareles, en karl som är 50+ och som fortfarande håller kritikerfanan högt på New York Times. Det finns nämligen en passage i kollegan David Segals text "Memoirs of a Music Man" som är helt ljuvlig och som ytterligare belyser vad jag menar.

I remember reading a rave review in the New York Times of an album by Korn, a crew of goth metal heads who make grim and furious rock for disaffected 14-year-old boys. The review was written by Jon Pareles, the head pop critic for the paper -- and a man in his fifties. He went to Yale, where he majored in classical music. I thought to myself, "This guy must be kidding." How many middle-aged Ivy Leaguers in this country would even listen to, let alone rave about, the new Korn album?

So, initially, I assumed that Pareles was slumming it for credibility's sake, or because he felt the pressure to praise the band because it was so huge. But a few months later I was at the Grammys, in the media room, tapping away at a story about the winners. Korn's lead singer, Jonathan Davis, came out to take a bow and answer questions after collecting the best metal performance trophy for "Here to Stay." Pareles was sitting in the first row, and he asked Davis a question in the slightly breathless tone of a sophomore in the grip of a crush. When Davis was done, Pareles burbled, "It's a really good album." This wasn't a put-on, I realized. Jon Pareles loves Korn. He really loves Korn. The man was born for his job.
- "Memoirs of a Music Man".

Exakt så.

Var jag själv är på väg i livet vet jag inte, men med ledstjärnor som Scott och Pareles kan det inte gå snett.

Jakten på kickarna fortsätter med oförminskad frenesi.

Trettio, bara barnet.

Posted 12:30 PM by soundofsuburbia

The power of the Holy Ghost comes to town.

Minns inte när det hände senast, men i natt fick jag faktiskt ett musiktips av ZTV. Satt där och slöade framför Plektrum och väntade på sömnen när de plötsligt dök upp i rutan; fyra män, frireligiöst klädda, skägg och feta magar. Inuti en kyrka och framför rader utav robotar framförde de ett styrkebesked som helt slog knock på mig, fick mig att skriva ner deras namn på en bit kartong och lova mig själv att aldrig tvivla mer.

Bandet var Clutch, låten hette "Burning Beard".

Clutch is less a band than a vast compendium of styles and experiments. Attentive listeners will sometimes hear Led Zeppelin in their songs and instrumentations, while others will recognize the dynamics of John Coltrane, the eccentricity of Frank Zappa, the blues-soul of Elmore James, or the lyrical invention of Chuck D. But the Clutch sound is never derivative; Clutch is an encyclopedia of musical styles, and they burn every page down into gold. It’s sonic alchemy.
- Från biografin.

Ni kan själva ta del av vad jag upplevde via multimediasektionen av Clutch hemsida. En hemsida som då för övrigt huserar på pro-rock.com.

Det räcker så.

Posted 6:33 PM by soundofsuburbia

Grannsämja, isolationism, ny konst.

Min granne har plockat fram sin akustiska gitarr. Jag hör hans toner genom sovrumsväggen och trivs med det, väldigt få är gångerna jag retat upp mig på något ljud någon av mina närboende medmänniskor gjort.

Han är också riktigt duktig, det finns känsla i hans spel och de egna låtar han skriver är njutbara. Vore jag säker på att ett sådant möte skulle sluta lyckligt hade jag inte tvekat utan ringt på hans dörr och frågat om han gjort en demo.

Dessutom har hans musicerande fört med sig några riktigt spektakulära synkningar på sistone. Jag älskar när det händer. Jag älskar de där sekunderna då hans musik och den jag spelar faller i steg med varandra och skapar en helhet som ingen hört förut och som ingen kommer att höra igen. De där helt unika sekunderna.

Mitt hus befinner sig ganska nära Bromma flygplats vilket förstås innebär att då och då passerar plan över det på ganska låg höjd. Detta faktum är även det orsak till stunder av lycka, särskilt fint kan det bli om man kombinerar jetmotorer och Stars of the Lid.

För så är det, artister som rör sig inom "genren" isolationism är som klippta och skurna för sådana här ljudupplevelser. Ytterligare exempel: När jag tidigare bodde i studentkorridor låg jag en dag på sängen och tog del av CD:n som jag nyss länkade till när plötsligt titelspår från James Bond-filmer började sippra in från våningen ovanför. Resultatet blev en mash up som hette duga. Dessa två sinsemellan väldigt olika konstyttringar blev tillsammans något oerhört vackert.

När det hände önskade jag att jag var ägare till en kraftfull mikrofon så att jag kunde bevarat allt till eftervärden. Nu för tiden är jag helt och hållet nöjd med att se det sköna i det slumpmässiga och det som inte går att återskapa.

Posted 4:37 PM by soundofsuburbia

Prefuse 73 och en ankliknande squash.

För att låna ett uttryck av o_0; today I am jamming on Prefuse 73's "Extinguished: Outtakes", för övrigt en av de där plattorna som är ett väldigt bra alster jag inte lyssnar på så ofta som jag borde. Ja, ibland får jag till och med för mig att den är bättre än "One Word Extinguisher", men det har nog mest att göra med att jag då och då kan vara en riktig motvallskärring.

Medan jag lyssnar på Prefuse 73 läser jag amerikanska lokaltidningar. Döm inte, det är ett av alla sätt man kan fördriva tiden på. Och fördriva tid, det är vad jag vill göra just nu.

Dessutom är det riktigt kul att plöja sida upp och sida ner om städer man aldrig varit i och förmodligen aldrig kommer att besöka heller. Plus, som en extra bonus finns ju alltid möjligheten att man snubblar över fantastiska artiklar som "Green And Gold Duck's Tale Must Be Told".

It's a play of nature. This is in God's hands. He's probably trying to help Oregon a little bit.

Jesus anlete på svepningar och Marias på rostat bröd reduceras genast till fjanterier när Gud, i sin oändliga vishet, beslutar sig för att hjälpa universitetsfotbollslaget Oregon Ducks genom att plantera en ankliknande squash i en viss Anna Rossi von Riedkirchs trädgård.

Halleluja och amen, helt klart!

Digfi:Mix var för övrigt roligt igår. När jag kom hem slog förvisso depressionen till, men det är en annan historia.

"Extinguished: Outtakes" snurrar vidare.

Posted 12:57 PM by soundofsuburbia

Digfi och jakten på en dräglig tillvaro.

Nu har klockan slagit 24.00 och därför hälsar vi lördagen den tionde spetember 2005 välkommen. Och detta datum innebär mer specifikt att ikväll är det Digfi:Mix på Nalen bar i Stockholm.

Jag ser fram emot detta evenemang med lika delar oro som glädje.

Glädje eftersom det på pappret ser ut att kunna bli en mycket trevlig tillställning. Med Lars Jämtelid, Stefan Zachrisson, Angelica Butura, Olof Rundcrantz, Tobias Hansson, Märta Myrstener, Marcus Joons, Anton Gustavsson och Tobias Norström bakom skivspelarna samt Montt Mardié på scen - vad kan gå snett egentligen? Inget, i alla fall vad gäller bra musik.

För det är här oron sticker fram sitt otäcka anlete. Visst kommer jag att omges av fantastiska toner, men är jag stabil nog att klara av en utgång till? Mitt psyke befinner sig just nu i konstant berg- och dalbana vilket gör alla ölintag till något av ett lotteri.

I förrgår till exempel, på Volupté, befann jag mig på toppen av den högsta ego-kulle jag någonsin bestigit... och allt hade sin utgångspunkt i att jag när jag åkte dit delade buss med en tjej som satt och grät. Det kanske låter konstigt men det är helt sant, när jag noterade henne där längst bak i 1:an lade mitt självförtroende i överväxeln och jag tänkte att jag bara måste muntra upp henne, måste göra henne glad igen. Så jag plockade fram min spritpenna och några gamla A4 från Ryan Air och började tillverka små planscher bestående av peppande text och bilder på rymdvarelser. Tyvärr arbetade jag så intensivt att jag höll på att missa min hållplats och var därför tvungen att kasta mig av utan att ha gett den ledsna flickan ett endaste litet verk. Men detta faktum, som vanligtvis skulle gjort mig nedstämd i en vecka, fick mig då inte att känna någon större ånger. Med skuttande steg sprang jag till Nalen och delade ut affischer till hälften av alla närvarande i stället. Sedan drack jag några stora stark och blev i hjärnan en korsning mellan Atilla och Lil Jon - alla kvinnor i lokalen ville hoppa i säng med mig och männen tyckte jag var en hjälte av astronaut-mått.

När jag ett antal timmar senare vaknade i min säng var det med ett ryck och med ohygglig skam i själen, min privata biosalong visade mina sämsta sidor non-stop och på mycket hög hastighet.

Tur då att jag har ett jobb att gå till, arbetsmoralen vann snabbt över negativismen och på darriga ben lämnade jag lägenheten och sick-sackade mot Västerbron.

Hade det varit helg hade jag tillbringat den under täcket.

Så andra sidan av myntet; för en vecka sedan tackade jag nej till en klubb med den apatiska motiveringen att jag ville stanna hemma, titta på "Stadskampen", hälla i mig Kung och tycka synd om mig själv. När jag morgonen efter denna misär slog upp ögonen var jag energisk som tio man, drog upp riktlinjer för ett dussin nya projekt och tog tag i flera saker som jag haft liggande.

Det här är inget ovanligt, alla människor pendlar. Men för mig, som är van vid stabilitet och lugn och ro, är det något nytt.

Vi får alla se vad som händer. Om vi springer på varandra på Digfi:Mix, kom fram och säg hej.

Posted 10:06 PM by soundofsuburbia

Video game-chip-micro-blipp-blopp-bitpop-lo-fi-whatever-you-call-it-music, del två.

För några dagar sedan landade ett paket från Rebel Pet Set på mitt skrivbord. Två skivor och ett vänligt brev var dess innehåll, en störtflod av känslor, minnen och tankar var vad det förde med sig.

CD nummer två: Role Models "A New Fragrance EP".

Albumomslag och deras design har jag ett rätt ambivalent förhållande till. Å ena sidan är jag av den åsikten att allt detta egentligen inte spelar någon större roll, det är tonerna som döljer sig inuti pappret och plasten som är det viktiga. Å andra sidan kan jag inte hjälpa att bli barnsligt uppspelt när jag får en genomtänkt, unik och estetiskt tilltalande produkt i min hand.

Tretummaren "A New Fragrance EP" är omgiven av en sober parfymask-liknande förpackning.

Det är ett av de snyggaste konvolut jag sett i år.

Turligt nog är musiken på "A New Fragrance" också väldigt bra. Turligt nog för Role Model, ty hade den vackra lådan döljt unket innehåll hade jag kännt mig lurad och därför attackerat den i skrift, doppat tangentbordet i syrlighet och sågat, sågat, sågat... eller något.

I alla fall, jag tänker inte orda om "A New Fragrance" mer än så. Det finns Role Model-mp3:or att ladda ner på Rebel Pet Set och gillar du vad du hör där är det bara att bege sig till Retinascan och beställa den.

Men ursäkta mig nu, jag måste återgå till att titta och lyssna.

Posted 12:12 PM by soundofsuburbia

Video game-chip-micro-blipp-blopp-bitpop-lo-fi-whatever-you-call-it-music.

För några dagar sedan landade ett paket från Rebel Pet Set på mitt skrivbord. Två skivor och ett vänligt brev var dess innehåll, en störtflod av känslor, minnen och tankar var vad det förde med sig.

CD nummer ett: Goto80:s "Commodore Grooves".

Själv var jag aldrig en del av demoscenen ("a sort of virtual society of creative computer nerds" lyder definitionen på konvolutet till "Commodore Grooves") som florerade i slutet av åttiotalet, men många av mina bästa vänner var det. Jag har nämligen alltid saknat de egenskaperna som jag förmodar gör folk till bra programmerare; logiskt tänkande, envishet, tålamod... samtidigt som jag alltså gillar att umgås med personer som innehar just de kvalitéerna.

I alla fall, ovanstående förhållande tog sig bland annat uttryck i att mina kompisar och jag träffades i Daniels pojkrum i källaren på Avstyckningsvägen, startade Amiga 500:an och tog del av de senaste disketterna fyllda med ögon- och örongodis skapat av något av alla otaliga crews.

Det var tider!

He franticly began collecting demos and games, and started learning the music-technology of this 1982-computer. In the mid 90's, Anders took the alias Goto80 and appeared in the C64-scene in 1996.
- Linernotes till "Commodore Grooves".

Vi är många som har relationer till datorer skapade av Commodore. Några nöjde sig med att se dem som spelkonsoller och möjligheter att njuta av grafik/ljud-explosioner. Andra, till exempel Anders "Goto80" Carlsson, var aktiva gränsförflyttare som knappast kände tillfredsställelse med att sitta still och vara passiv. Vilket vi alla ska vara tacksamma för.

Ty i somras släpptes då Goto80:s "Commodore Grooves"; en CD fylld med över två timmar C64-musik, text, grafik, filmer och mer, mer, mer.

Ska jag vara helt ärlig så trodde jag inte att jag skulle gilla den lika mycket som jag gör. Kring milennieskiftet var det ju väldigt många toner som skapades på Game Boys (Johan Kotlinski som driver Rebel Pet Set är för övrigt mannen bakom Little Sound DJ), C64:or, Sidstations, Amigas och så vidare. Ska jag vara helt ärlig så tröttnade jag efter ett tag på dessa väldigt många toner, det blev helt enkelt för mycket av för samma sak. Guldkornen fanns alltid där, givetvis, men jag orkade inte leta upp dem.

Pausa, kliv av, kom tillbaka med förnyad kraft.

Entusiasterna fortsätter.

Och den 7/9 2005 har jag knappt lyssnat på något annat än "Commodore Grooves".

Fortsättning följer.

Posted 5:30 PM by soundofsuburbia

La-la-la-la-lalalala-la.

Att hävda saker som "x gjorde min vinter" och "y är verkligen augusti" är något jag gör med alarmerande regelbundenhet och egentligen borde jag lägga av med det. Men som ett kanske sista farväl till fenomenet tänker jag ändå deklamera att är det något band som definierat sensommaren för mig i år så är det Göteborgstrion Midaircondo.

Folk som känner mig vet att mitt föhållande till "Shopping For Images", deras kommande debutskiva, ligger på gränsen till det besatta. Jag har i text redan redogjort för detta - läs mer i Sonic nummer 24 - så ytterligare beskrivning får ni lov att glömma. Just här och nu är det nämligen inte läge att återta platsen under soffan och de många pappersnäsdukarna.

I alla fall så tänkte jag tipsa om att det finns en Midaircondovideo att beskåda på Type Records hemsida. Låten som satts i bilder är "Serenade", regissören är Hanna Elin Åhman och du behöver QuickTime.

Uppdatering: Heh, citatet på dotshop.se-sidan som jag länkade till ovan är från nämnda text.

Posted 1:45 AM by soundofsuburbia

Proust.

Att dofter, smaker och platser kan få en att minnas människor är allmänt vedertaget. Däremot måste jag säga att det här med associationer varje gång jag drar handen genom mitt veckogamla skägg är något nytt. I alla fall för mig.

Posted 12:56 AM by soundofsuburbia

Viktor Sjöberg, del ett.

Frågar ni mig så svarar jag att Viktor Sjöberg är Sveriges just nu bästa och mest förbisedda artist. I flera år har han nu släppt fantastiska och genreobundna cd-r:er under en mängd alias och i princip alla som kommit i kontakt med dem har verkligen dyrkat vad de hört.

Men ändå är han så långt ifrån att vara en del av "den breda massans medvetande", ett hushållsnamn... Så väldigt, väldigt långt ifrån.

Vilket är en sådan synd och skam att jag i princip bara vill tillbringa min tid med att ligga i sängen, stirra upp i taket och sucka så länge detta missförhållande är verklighet.

Nej, det här inlägget handlar inte om att "jag vet något som inte ni vet" eller "ni är dumma som inte fattar det här" eller så. Det här inlägget handlar om kärleken till en mans toner och på sådant följer ju alltid en vilja att missionera.

Så funkar i alla fall jag.

Det vill säga: Viktor Sjöberg. Upptäck. Och förstås, har du redan gjort det, bra!


Viktor Sjöberg, del två.

Tillsammans med Lady Godiva Operations-Gustav har Viktor etiketten Elefantkvinnan. Folk som är intresserade av väldigt god musik, väldigt god design och väldigt gott, konceptuellt tänkande borde helt klart köpa allt som hittills getts ut på det bolaget.

Tre släpp hittills och mer är att vänta. Lägg Elefantkvinnan bland dina bokmärken och lägg undan pengar.


Viktor Sjöberg, del tre.

Billy Rimgards första samling på Monotoni - "Monotoni #1" - gick stolligt bra vad jag förstått. Hurra! Och nu är det dags för uppföljaren, titulerad precis som man kan tänka sig. För några dagar sedan gick Billy ut med låtlistan på Beneath a Steel Sky och för er som inte orkar klicka på länkar så klipper jag och klistrar.


MONOTONI #2
01. Cotton Ferox - »Phantasmoplasm (Unai remiks)«
02. Sonores - »Jonathan«
03. Mr.Suitcase feat. Angelique - »La Menteuse«
04. Mokira - »Backwars«
05. Bauri - »Hertsi«
06. The Tough Alliance - »Holiday (Mont Ventoux remix)«
07. Ban Ham - »Life«
08. The Field - »Serenade«
09. Mont Ventoux - »Your Daft Punk Records (Viktor Sjöberg’s ‘Your Deathprod Records’-remix)«

Av allt att döma en av årets bästa kompilationer och definitivt ett måste i allas våra hyllor. Dessutom är spår nio bland det bästa jag hört i år.


Inte så mycket Viktor Sjöberg, men kopplingen finns ju där ändå.

Nu på torsdag, den 8/9, är det Volupté på Nalen Bar i Stockholm. Och förutom uppträdanden av Unai och DJ-set av Sarah Nyberg Pergament och Marcus Joons innebär den klubben också releasefest för "Monotoni #2". Taget.

Viktor Sjöberg, del fyra.

elefanten (sonores). Det är allt.

Posted 12:25 AM by soundofsuburbia

iTunes som blandband, DJ-set och en metafor för livet.

En annan sak som jag roat mig med är att fylla mitt iTunes med skivor som är "väldigt bra alster jag inte lyssnar på så ofta som jag borde". Dagens rippar som föll inom den kategorin var bland andra Tinsels "The Lead Shoes" (en CD för övrigt utgiven av Keyhole Records och The Broken Face), Det gamla landets självbetitlade platta, The Magic Carpathians & Zygmunt Stenwaks "Water Dreams" och More Dogs "Never Let Them Catch You Crying".

Mitt iTunes börjar alltså arta sig till att bli det bästa iTuneset i världen!

Men en sak som börjar krypa fram ur skuggorna - ett vägskäl i mitt fortsatta jobb med mp3:or och CDDB - är att jag inser att jag mer och mer börjar tänka i röda trådar. Det finns nämligen en sådan som går igenom de album jag räknade upp ovan och jag vet exakt var fortsättningen finns; i Jackie-O Motherfucker, Bird Show, Threnody Ensemble... jag ser följande fullängdare framför mig, i mitt huvud och i mitt hjärta.

Frågan är dock om jag ska ge mig hän och jobba på detta sätt eller hålla mig till min grundidé? Som det ser ut nu blir det det förstnämnda, främst eftersom jag är så sugen på att lägga in Jackie-O Motherfuckers "Liberation".

För vad jag verkligen vill göra just nu är att ta del av Jackie-O Motherfuckers "Liberation". Visst, det är inte deras bästa alster, men jösses vad bra det är.

Posted 12:02 AM by soundofsuburbia

Min nya laptop och jag, vi trivs bra ihop.

Det är något visst med helt tomma datorer, en omstart på mer än ett sätt.

Oändliga fält av utrymme som man förfogar över, raskt fyller man dem med sakerna som man anser nödvändiga. I mitt fall går Firefox, Audacity och iTunes före alla andra.

Grundmjukvaran. Vad jag verkligen behöver för att fungera på en daglig basis.

De stora tre. De som hängt med ett bra tag.

Efter dem väntar övrigt lull-lull. Till exempel: När jag nu tillbringar mycket tid ensam har helt plötsligt chat blivit en grej i mitt liv. Jag som alltid sagt att jag hellre dör än installerar MSN Messenger blir nu helt överlycklig när jag kommer hem och ser att sju personer lagt till sig själva på min kontaktlista.

Vem kunde ana?