Posted 12:21 AM by soundofsuburbia

Filmkrönikan I.

- Vill du ha dem?, undrade kvinnan.

Jag synade de fyra askarna hon lagt upp på bordet. Strök med fingertopparna över deras plastiga ytor. Plockade upp dem en efter en, vred och vände på dem, läste texten på deras ryggar.

- Gratis?

- Ja, gratis.

- Taget.

Kvinnan suckade lättat. Själv stoppade jag girigt och raskt ner lådorna i min röd-lila sportbag. Ingen tid att förlora, ingen ångervecka. Är det något jag gillar så är det klockrena fynd.

- Tack då!

Flög sedan hem, ställde väskan i hallen och glömde bort alltihop.

Tills idag! I ett plötsligt och oväntat infall av kreativitet och renhållningsiver beslutade jag mig nämligen nyss för att återbörda bagen till sin rättmätiga plats under sängen och återupptäckte då DVD:erna jag mottog där i Belgien! Och eftersom jag är en ansvarsfull kille med en blog att sköta insåg jag samtidigt att ett plus ett är två; det är dags att titta på dem och recensera! Hurra!

Innan dess kanske jag borde förklara hur jag ser på film? Sagt och gjort.

När jag bänkar mig i biomörkret eller framför TV:n så vill jag bli lättsmält underhållen. Jag vill skratta. Saker ska explodera. Förhållanden bör sluta lyckligt. Skurkar är inte skurkar om de inte är extremt onda. Hjältar lever upp till sina namn. Godheten vinner. Sportfånar förnedras. Fler saker ska explodera. Helst vill jag hitta filmer som uppfyller alla dessa krav på en och samma gång i 180 kilometer i timmen.

Dessa önskningar innebär alltså att den celluloid jag helst tar del av faller inom följande genrer:

• Action


• Romantiska komedier


• Highschoolkomedier


• Collegekomedier


• Allmänna komedier


• Actionkomedier


• Viss science fiction


• Romantiska actionkomedier (tänk "Den vilda jakten på stenen")


• Zucker/Abrahams/Zucker


• Äventyr

Eller, för att göra det mer specifikt: Några av de kassetter i mitt videotek som jag skattar högst är de som innehåller "Tango & Cash", "Indiana Jones och det sista korståget", "Airplane!", "Revenge of the Nerds", "WarGames", "Den nakna pistolen I", "The Goonies", "Ferris Bueller's Day Off", "Rymdimperiet slår tillbaka", "Måndag hela veckan", "Notting Hill", "Clerks", "Withnail & I", "Bill & Ted's Bogus Journey" och "Swingers".

Utifrån dessa exempel kan ni säkert ringa in min fortsatta smak.

Det är för övrigt lite lustigt att jag fått de här preferenserna, i alla fall om man jämför min inställning till film kontra den jag har vad gäller övrig kultur. Sällan har jag njutit av kioskdeckare och Bridget Jones-kopior, få CD:s i mina hyllor är ute efter att enkom vara förströelse, tavlor och skulpturers uppgifter bör gå bortom ren dekoration... Inte för att något är rätt eller fel och gud förbjude att jag skulle börja tjafsa om hög och låg; jag bara konstaterar fakta och tänker nu lämna detta tankespår vind för våg.

Ty det är hög tid att att poppa popcorn, slå sig ner i finfåtöljen och insupa "The Ultimate Weapon".

Först förberedelse, invägning av DVD:n, ett noggrant studerande av konvolutet: En svartklädd och bararmad Hulk Hogan med kulspruta i hand som poserar framför militära fordon och ett pampigt eldhav. Sådan chocköppning följs förstås av försök att stilla ens bultande hjärta, stirriga hjärna och darrande händer nog så man kan hitta knapparna märkta "open" och "play".

Men slutligen vinner nyfikenheten över upphetsningen, Sonyn brummar igång och Hulk Hogan börjar springa omkring i en skog med ett litet guldlockigt barn hängande över axeln.

Hur kan man reagera annorlunda än att utbrista "det här är världens bästa film!"?

Ja, de första trettio minuterna av "The Ultimate Weapon" är verkligen toppen. Hogan - som spelar en legoknekt vid namn Ben Cutter - hinner under denna tidsperiod bland annat bråka med sin flickvän, genomföra en hinderbana, ha ett hatkärleksförhållande till chefen och i sällskap med hans före detta stridskamrats son åka till Serbien för att slå ut en vapendepå. Det är "Rambo III" med en budget som nästan motsvarar kostnaden för ett paket Ballerinakex nere på mitt lokala jourlivs. Folk dör. Tält sprängs. Huvudskurken introduceras och visst visar han sig vara en miljonär med oanade talanger för pianospel, svärdfäktning, blomplockning och stenkorkade citat. Klackarna i taket!

Säg dock den lycka som varar för evigt. Någonstans kring halvtimmesstrecket bestämde sig nämligen människorna bakom "The Ultimate Weapon" för att misstolka "Commando", tro att den var bra eftersom den belyste viktiga ämnen som relationerna mellan fäder och döttrar. Och än värre, de agerade efter denna villfarelse och körde därmed in "The Ultimate Weapon" i väggen.

Jag hatar när sådant händer. Slöseri på rara ärtor. Varför inte skita i psykologin och ånga på? Varför inte låta Hogan fortsätta skjuta med k-pist och slänga granater och agera som en blöt säck på valium? "Neeeej, vi måste ha lite handling också..." Här är er handling: Hogan är en hyrsoldat som är sparkar rumpa på ett tufft sätt. Det räcker. Resten är bara hinder på vägen mot soffpotatisnirvana.

Summa två stjärnor till "The Ultimate Weapon".

Nästa rulle till rakning!