Posted 6:33 PM by soundofsuburbia

Grannsämja, isolationism, ny konst.

Min granne har plockat fram sin akustiska gitarr. Jag hör hans toner genom sovrumsväggen och trivs med det, väldigt få är gångerna jag retat upp mig på något ljud någon av mina närboende medmänniskor gjort.

Han är också riktigt duktig, det finns känsla i hans spel och de egna låtar han skriver är njutbara. Vore jag säker på att ett sådant möte skulle sluta lyckligt hade jag inte tvekat utan ringt på hans dörr och frågat om han gjort en demo.

Dessutom har hans musicerande fört med sig några riktigt spektakulära synkningar på sistone. Jag älskar när det händer. Jag älskar de där sekunderna då hans musik och den jag spelar faller i steg med varandra och skapar en helhet som ingen hört förut och som ingen kommer att höra igen. De där helt unika sekunderna.

Mitt hus befinner sig ganska nära Bromma flygplats vilket förstås innebär att då och då passerar plan över det på ganska låg höjd. Detta faktum är även det orsak till stunder av lycka, särskilt fint kan det bli om man kombinerar jetmotorer och Stars of the Lid.

För så är det, artister som rör sig inom "genren" isolationism är som klippta och skurna för sådana här ljudupplevelser. Ytterligare exempel: När jag tidigare bodde i studentkorridor låg jag en dag på sängen och tog del av CD:n som jag nyss länkade till när plötsligt titelspår från James Bond-filmer började sippra in från våningen ovanför. Resultatet blev en mash up som hette duga. Dessa två sinsemellan väldigt olika konstyttringar blev tillsammans något oerhört vackert.

När det hände önskade jag att jag var ägare till en kraftfull mikrofon så att jag kunde bevarat allt till eftervärden. Nu för tiden är jag helt och hållet nöjd med att se det sköna i det slumpmässiga och det som inte går att återskapa.