<body bgcolor="White" marginwidth="0" marginheight="0"><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener('load', function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <div id="navbar-iframe-container"></div> <script type="text/javascript" src="https://apis.google.com/js/plusone.js"></script> <script type="text/javascript"> gapi.load("gapi.iframes:gapi.iframes.style.bubble", function() { if (gapi.iframes && gapi.iframes.getContext) { gapi.iframes.getContext().openChild({ url: 'https://www.blogger.com/navbar.g?targetBlogID\x3d3607451\x26blogName\x3djohan+jacobsson\x26publishMode\x3dPUBLISH_MODE_BLOGSPOT\x26navbarType\x3dBLUE\x26layoutType\x3dCLASSIC\x26searchRoot\x3dhttp://johanjacobsson.blogspot.com/search\x26blogLocale\x3den_US\x26v\x3d2\x26homepageUrl\x3dhttp://johanjacobsson.blogspot.com/\x26vt\x3d4898222258825955675', where: document.getElementById("navbar-iframe-container"), id: "navbar-iframe" }); } }); </script>
johan jacobsson

Tuesday, September 13, 2005


Jane Scott.

Den krälar längs med marken, nafsar mig i fotknölarna. Det spelar ingen roll att jag försöker ignorera den, mina böner om lugn och ro får bara föraktfulla fnysningar till svar. Som kvicksand, alltid närvarande.

Krisen.

Trettioårskrisen.

Vem kan hjälpa mig? Vem kan sätta perspektiv på min tillvaro, göra allt bra igen?

Jane Scott kan.

Jane Scott, alla åldersnojiga musikskribenters skyddshelgon.

Den första rockstjärnan hon intervjuade var John Lennon och deras möte ägde rum 1966. Då hade Scott redan skrivit skivrecensioner, krönikor och artiklar åt Ohios största dagblad The Cleveland Plain Dealer i två år.

2002 gick hon i pension efter att i nästan fyra decennier författat rader om toner.

"The world's oldest rock reporter."

Om cirka sex månader fyller Scott 84.

Yes, my contemporaries often ask what I see in rock ‘n’ roll, why do I still go to concerts. ("Do you really like that stuff?" -- the answer is yes, most of it.)
But I have never dropped out of the music scene. Those who did weren’t at Blossom the night that the Doobie Brothers played "Black Water."
We were all different ages. We didn’t know each other. But we were standing together and singing together, and there was a love and a harmony that lifted our hearts. Our problems or pains didn’t exist. For that brief but wonderful time, we were one.
That kind of oneness sometimes extends to shows I go to today.
At many of them, there comes a magic moment where the unity resurfaces. It’s at those times that I don’t even mind when kids call me "Mom" or even "Grandma."

- Like rock ‘n’ roll, Jane Scott is here to stay.

Man kan tycka vad man vill om världens alla Jane Scotts. Är du ung och arg ser du kanske dessa rockjournalister som en enda stor propp oförmögen att förstå någonting där de sitter och tycker fel om allt och alla. Är du i fyrtio-, femtioårsåldern kan det hända att du istället anser att de borde skaffa sig ett vettigt jobb på tidningen och inte hålla på med sådana där barnsligheter.

Personligen befinner jag mig här någonstans i mitten och spricker av respekt bara jag ser Scotts namn.

Långt ifrån alla kan bibehålla entusiasmen för nya band, kommande plattor och överfulla spelställen så länge som hon gjort. Och alla som har den glöden, den lusten och den kärleken ska hyllas.

Om jag får lov tänker jag nu i någon minut skifta fokus från Scott till Jon Pareles, en karl som är 50+ och som fortfarande håller kritikerfanan högt på New York Times. Det finns nämligen en passage i kollegan David Segals text "Memoirs of a Music Man" som är helt ljuvlig och som ytterligare belyser vad jag menar.
I remember reading a rave review in the New York Times of an album by Korn, a crew of goth metal heads who make grim and furious rock for disaffected 14-year-old boys. The review was written by Jon Pareles, the head pop critic for the paper -- and a man in his fifties. He went to Yale, where he majored in classical music. I thought to myself, "This guy must be kidding." How many middle-aged Ivy Leaguers in this country would even listen to, let alone rave about, the new Korn album?

So, initially, I assumed that Pareles was slumming it for credibility's sake, or because he felt the pressure to praise the band because it was so huge. But a few months later I was at the Grammys, in the media room, tapping away at a story about the winners. Korn's lead singer, Jonathan Davis, came out to take a bow and answer questions after collecting the best metal performance trophy for "Here to Stay." Pareles was sitting in the first row, and he asked Davis a question in the slightly breathless tone of a sophomore in the grip of a crush. When Davis was done, Pareles burbled, "It's a really good album." This wasn't a put-on, I realized. Jon Pareles loves Korn. He really loves Korn. The man was born for his job.

- "Memoirs of a Music Man".

Exakt så.

Var jag själv är på väg i livet vet jag inte, men med ledstjärnor som Scott och Pareles kan det inte gå snett.

Jakten på kickarna fortsätter med oförminskad frenesi.

Trettio, bara barnet.
|

Home